Det finns många sammanhang där vi människor inte vill acceptera givna regler. Att vi har en begränsad tid att vandra i denna värld är en av dem.
Visst är det skönt att se livet som en obegränsad resurs, och att leva livet som om det vore så. Och tänk om det faktiskt är så, att vi är en del av allt levande och endast under en begränsad tid lever i denna vår kropp, vad händer då efter att vi slutat våra dagar?

Vad vår själ anbelangar så finns det sannolikt lika många uppfattningar om den som det finns människor. I det mest privata rummet har nog var och en sin egen personliga uppfattning. Många av de tankar och funderingar som ryms i dessa rum går dock ut på att det finns någon slags fortsättning på livet, även efter att vi givit upp andan. Och ingenting är rätt eller fel i den frågan, det är viktigt att var och en får ha sin tro, ingen har ju tillgång till facit.

Däremot vet vi vad som händer med en kropp som inte längre lever. Här finns det ett facit. Men trots det vill vi inte acceptera de givna reglerna, istället har vi skapat obiologiska rutiner kring vår sista vila. Detta är nu inte helt förvånande mot bakgrund av att de regler och traditioner som vi följer vid en jordbegravning skapades på 1100-talet, och inte har ändrats nämnvärt sedan dess. Se separat text om kistbegravning.

De senaste 900 åren har vi människor dock fått ökade kunskaper som vi borde omsätta i praktiken. Vi vet bland annat vad syre är för något, det viste vi inte på 1100-talet. Vi vet också att om något ska multna och bli mull krävs det syre. Ändå begraver vi våra döda på syrefritt djup utan att reflektera över kopplingen mellan kunskap och tradition, och utsätter därmed de döda kropparna för en förruttnelseprocess. Så har vi ju alltid gjort.

Kremering var ett nytänkande på 1800-talet, sprungen ur den hastiga urbaniseringen och kraven på hygien i de snabbt växande städerna. Men ur biologisk synpunkt är det inget ekologiskt riktigt alternativ, inte heller ur miljösynpunkt. Se separat text om kremering.

Min tanke är att kombinera biologiska kunskaper med ett värdigt och etiskt riktigt sätt att bli ihågkommen av sina anhöriga. Det primära är att efter döden bevaras i organisk form, och att vi begravs ytligt i en levande jord som snabbt omsätter oss till mull.

Jag är medveten om att detta tänkande ställer mycket invant på ända. Vi borde ändå försöka tillägna oss en mer naturlig hållning till våra liv och vår död. Dagens begravningstraditioner för människorna bakom ljuset och låter dem inte känna sig trygga i att döden är en förutsättning för nytt liv.

Ökade insikter om det biologiska kretsloppet ger en större förståelse och respekt för livet på jorden. Och med kunskapen om vad som händer med kroppen efter döden är förhoppningen att människor ska känna en ökad trygghet med sitt fysiska öde. Det kan i sin tur ge större utrymme åt de andliga frågor alla bär inom sig.

Susanne Wiigh-Mäsak

e-post:

Adress:

Facebook sida: